Alfabetet

Det var den sommarn jag skulle fylla sex. När mamma gav sig iväg upp till fäboden på jobb fick jag för första gången följa med. De tidigare somrarna hade mormor tagit hand om mig och det hade varit en lång period av längtan och saknad. Men nu var det Dörrsjöåbodarna som var vårt mål, en tvådagars vandring med tung packning. Vi slog följe med tre andra butöser som skulle till samma vall, ett tiotal personer från bondgårdarna som hade sina lotter på fäboden och så alla korna och getterna. Under glada och ibland lite ängsliga rop från både folk och fä, färjades vi över Storsjön och traskade vidare mot fjällen. Äventyret började! Det pirrade i hela kroppen av spänning och lycka och jag höll mamma hårt i handen.

Det var långt att gå. Mina ben var så trötta efter en dags vandring att jag nästan inte kunde hålla tillbaka tårarna. Så nådde vi äntligen fram till vår första övernattning. Vi fick göra oss en sovplats i en stor hölada på en gård som låg på gränsen till skogslandet. Där fanns redan folk från andra byar som också var på väg upp mot fjällfäbodarna. Den kvällen hade jag svårt att somna, trots att hela kroppen var så trött. Hela gården sjöd av liv! Det var glada skratt, bullriga röster, någon spelade fiol, någon sjöng och några klappade takten. Mamma var med de andra vuxna i det glada livet och jag låg ensam i det stickiga höet. Nej ensam var jag inte. Det var fler barn med från andra byar som låg utspridda här och var i ladan. I skymningsljuset kunde jag se att flera av dem var vakna som jag och låg och lyssnade på allt stoj utanför. Det kändes ovant och spännande, men samtidigt tryggt. Till slut somnade jag. 

Tidigt nästa morgon gav vi oss iväg mot skogskanten. De lite äldre korna, som förstod vart vi var på väg, traskade ivrigt framåt och såg glada ut. De yngre kvigorna var spattiga och kunde plötsligt springa iväg åt fel håll, tillbaka längs stigen eller in i snårskogen. Som tur var fanns många vakande ögon och snabba ben bland alla som vallade så inget djur lyckades rymma sin väg. 

Nu bar det uppåt. Över den branta bergskammen som skilde bondlandet från fjällområdet. Vi gick hela dagen på slingriga stigar omgivna av skog och myrmarker. Ibland passerade vi över oändligt långsträckta myrar, som vida hav med mustig doft av pors och dy. I öppningarna syntes Oviksfjällen torna upp sig på håll. Det låg mycket snö kvar på fjällsidorna och jag hörde de vuxna prata om att tranan just blivit skönjbar. Tranan var en fågellik snöremsa som framträdde på en fjällsida varje försommar. När den tinat fram var det tid att ta djuren till fäboden. Började buföringen för tidigt fanns stor risk för att mötas av snöstorm nära fjällen, trots att vädret varit varmt och soligt nere i bondlandet. Det hade hänt alldeles nyligen. En granne var för tidigt ute och hamnade i oväder med sina kor. Djuren frös ihjäl på natten. 

Under dagen försvann det ena efter det andra bulaget in på avtagande stigar mot sina olika vallar. När det bara var vårt lag kvar, började jag känna mig orolig. Skulle vi aldrig komma fram till vår vall? Mina ben var så trötta att de darrade och snart skulle jag inte orka ta ett enda steg till. Just då öppnade sig skogen och vi kom ut på vallen. Korna blev som galna av att se det nygrönskade och saftiga gräset och skuttade iväg för att mätta sina magar. Mamma och jag blev stående hand i hand och tog in vad vi såg. Tänk att något så frodigt och lockande kunde finnas mitt inne i storskogen! En bäck porlade genom vallen och delade den i två områden. På varje sida låg två lotter med stuga för butös, ladugård, härbre, jordkällare och dass. Över bäcken stod ett litet hus. Det är ett kylhus, sa mamma. Där kan vi hålla mjölken och grädden kall även om det blir en varm sommar. 

En varm sommar blev det. En underbart vacker och magisk sommar. Och det bästa av allt var att jag lärde mig att läsa. 

Vi hade det härligt, mamma och jag. Det var mycket att göra men jag tyckte att det var så roligt. Djuren var varma och mjuka och doftade så gott. Tidigt på morgonen följde jag med mamma till ladugården. Under tiden som hon mjölkade gick jag runt och smekte varje ko och pratade lite med dem. Stjärna, Kulla, Rosa, Blenda, Bella, Tuva, Storsa och Glasöga som hade svarta teckningar runt ögonen precis som solglasögon. Hon hade den mjukaste mulen och var min favorit. Efter mjölkningen hjälptes vi åt att ta ut djuren på ladugårdsbacken och inväntade dagens vallare med resten av vallens kor. Ibland var det vår tur att ta korna till skogen. Då hade vi matsäck med i konten för att kunna följa med djuren hela dagen till sen eftermiddag då det var dags att gå hemåt för mjölkning. 

Stannade vi på vallen var det dags att ta hand om all mjölk. Det fanns ett speciellt kokhus som vi delade med de övriga lotterna på vallen. Där separerade vi grädden från mjölken, kärnade smör, ystade ostmassa och kokade messmör. Allt tog lång tid, messmörskoket längst, och när mjölkjobbet var klart för dagen måste alla kärl och redskap diskas. Jag fick hjälpa till med allt men hade som huvuduppgift att diska alla slevar och viskor som använts. 

När vi var färdiga med mjölk och disk hände det att vi fick en stund över innan andra vardagssysslor tog vid. Då gick vi bakom vår bustuga för att ha lektion. Det var dagens höjdpunkt! Jag kände mig så stor och mamma hade all koncentration riktad mot mig, bara mot mig. Och så mot bokstäverna förstås. Hela alfabetet hade mamma ristat in längst långväggen i precis lagom höjd för mig att betrakta och låta pekfingret löpa i skårorna. Det tog lite tid innan jag förstod hur det här med bokstäver fungerar men mamma hade tålamod och jag njöt. Ibland lät mamma sin hand ligga på mitt huvud eller min axel, ibland smekte hon helt lätt min kind. Vi skrattade mycket för ibland kunde det bli så tokigt! Till slut förstod jag koden – jag kunde läsa! Både jag och mamma var stolta som tuppar och den kvällen bjöd vi Elsa, Imbar, Kajsa och Anna – de övriga butöserna på vallen – över till oss för en demonstration. Jag var så uppspelt att jag gjorde fel flera gånger, men det gjorde inte så mycket för alla förstod ju ändå att bokstäverna hade fått betydelse för mig. Anna, som var tio år och var på vallen med sin moster Kajsa, tittade på mig med förändrad blick. Som om hon såg mig för första gången. -Ska vi leka, frågade hon, och så sprang vi tillsammans ut på tunet. Det var den bästa av alla sommardagar på vallen. 

Butös-jobb

På den norra långsidan av fäbodstugan i Dörrsjöåbodarna finns alfabetet inristat i träväggen. Det syns tydligt om ljuset är rätt. Ristningshöjden är lagom för ett barn, säg i sexårsåldern. Intill alfabetet finns ett porträtt ristat. Det ser ut som ett barn med håret uppsatt i hästsvans. Figurristningen liknar en barnteckning medan bokstäverna är mer ordentligt och vuxet formade. 

Det var inte ovanligt med barn på fäbodvallen. Att vara butös var ett kvinnoyrke, ett av ett fåtal möjliga för ensamstående kvinnor, med eller utan barn. Då var inkomst och levebröd säkrat i alla fall över sommaren, från strax före midsommar till in i september. 

Att vara barn på en fäbodvall innebar närhet till ett fåtal, väl kända, människor och djur, att leva som ett med sommarnaturen, att ha passande arbetssysslor, känna frihet och kanske leka med andra barn. Trygghet men även spänning.   

Elsa, idag 96 år, var med sin mamma i fäboden från det hon var 6, alltså från år1925. Hon minns det som magiskt. Berättar om skönheten i gryningen på väg för att mjölka korna. Hur daggen skimrade som diamanter i det första solskenet. Hur barnen sprang till varandra på stigarna som förband de olika vallarna. Hur hon som tolvåring fick hjälpa till med buföring och förberedelser inför sommaren på en vall som låg på en mils avstånd från där mamman var. Hon var där i två veckor, tapetserade fäbodstugan med nytt tidningspapper och mjölkade korna. Då det var dags att återvända till sin mor, fick hon följe en liten bit på vägen men gick sedan själv en mil genom skogen. Det var inte konstigt och hon var inte rädd. 

Elsas mamma var ensamstående mor. Hon jobbade minst 25 år som butös. Elsa kan fortfarande räkna upp namnen på de bondgårdar som mamman var anställd av. Hon berättar att det var mycket folk som rörde sig i skogsområdet nedanför fjället. Det fanns ett ? tal vallar som låg ungefär 3 km från varandra. På varje vall brukade det finnas fyra lotter, dvs gårdsenheter. Tillsammans utgjorde de ett bulag. Varje lott hade en egen butös anställd så på varje vall fanns minst fyra kvinnor. Förutom butöserna fanns mer tillfälliga besökare i området. Det var jägare och fiskare, renskötare, bärplockare. Myrarna var hjortronrika och det fanns till och med en primitiv hjortronindustri med uppköpare och övernattningsmöjlighet i en av fäbodarna. Folk från bondgårdarna nere i Storsjöbäckenet kom lite sporadiskt för slåtter eller renoveringsarbeten. 

Det var ett heltidsarbete, och mer än det, att vara butös. Djuren var det huvudsakliga ansvaret. Det var kor, kalvar och getter. Det var morgon- och kvällsmjölkning. Det var vallning, dvs att följa med och vakta djuren när de var i skogen under dagen. I skogen fanns vilda djur, som björnar, vargar och ilskna älgar, som i värsta fall kunde anfalla. All mjölk skulle tas hand om och förädlas till ostar, smör och messmör. Särskilt messmörskokning var ett tidskrävande arbete. Många träkärl och redskap måste diskas varje dag. Mjölkprodukterna skulle hållas kalla. Djuren skulle födas när de var på vallen. Som om allt det arbetet inte räckte, skulle det handarbetas däremellan. 

Osten, smöret och messmöret. Det var viktiga handelsprodukter som tillhörde de djurägande bönderna och skulle säljas på marknadsresor vida omkring. De sk forbönderna reste till Norge och söderut inom landet. Under vissa tider stod förädlade mjölkprodukter för en mycket stor del av handelsvarorna. Butösernas arbete under sommarmånaderna var oerhört viktig för hela Storsjöområdets ekonomi. 

Ibland kom någon av korna eller kalvarna bort. Då fick alla ge sig ut och leta, springa till vallarna runt om och fråga om de förrymda kommit in på annat revir. Försvinnanden hade ibland en mer trolsk orsak, för småfolken kunde ha ett finger med i spelet. En gång försvann en ko som, trots att alla var ute och letade, inte kunde hittas. Tillslut återfanns djuret, som hade fastnat i en förtrollning. Hon kunde bara röra sig i en snäv cirkel och hade ätit all växtlighet innanför, så jorden låg helt bar. Den som hittade kon kunde lösa förtrollningen genom att kasta en kniv över kon och läsa en besvärjelse. 

Fäbodsomrarna satte sig kvar i Elsa som goda minnen. Den sista gången hon vandrade i området kände hon igen en stubbe som fanns i en stigkorsning mellan två vallar. Det var samma stubbe som varit hennes stigfinnare som barn. Så mycket annat var förändrat, avverkat och nyplanterat utan hänsyn till de gamla stigarna. Men den gamla stubben fanns kvar. 

Magiskt. Tänk att bo så inom naturen. Att vakna på morgonen i den lilla enrumsstugan. Kliva ur den breda gemensamhetssängen, ner på det stampade jordgolvet med nyintagen grästorv ovanpå. Tända eld i eldstaden så stor att den upptar en fjärdedel av rummet. Öppna upp dörren mot det soliga tunet och höra fåglarna och insekterna utanför. En doft av nykokt kaffe blandas med sommardoften från utsidan. Någon har redan släppt ut getterna och deras bjällror och bräkanden hörs på andra sidan vallen. En kvinnoröst skrattar, en annan kvinnoröst svarar och en ko hörs råma från ladugården. Bäcken porlar strax utanför och några höns har gått ner i bäckfåran för att dricka. 

Utsatt. 

Marntallsåsen och skogslandet vid Oviksfjällen

Ett trettiotal fäbodställen är kända i skogslandet öster om Oviksfjällen. Fler lär ha funnits och platser med skönjbara tecken på övergivet boende kan hittas längs de gamla lederna. Fäbodbruket kan ha funnits redan under sen järnålder/tidig medeltid och är med säkerhet belagt från 15-1600-talet. 

Det var bondgårdarna i södra Storsjöbygden, på båda sidorna av sjön, som utnyttjade skogs- och myrområdet vid fjällfoten som sommarbete för sina djur och för myrslåtter. Avståndet mellan gård och fäbod kunde vara stort, det var inte ovanligt med 3-5 mil, så förflyttningen däremellan tog flera dagar i anspråk. 

Fäbodarna bestod av små omålade timmerbyggnader där oftast varje funktion hade sitt eget hus: bostadshus, ladugård, kokhus, härbre, lada, jordkällare. En del fäbodar är ännu intakta och inom Marntallsåsens naturreservat har Länsstyrelsen låtit renovera alla husen på fyra vallar. Andra fäbodar är omvandlade till fritidsboenden och en hel del är raserade med endast ömkliga rester av husgrunder och jordkällare. 

Mellan vallarna gick stigar som band samman människorna som jobbade på fäbodarna. Stigarna går fortfarande att följa, över myrarna kan ibland gamla kavelbroar ses. 

Naturen har fortfarande spår efter människornas och tamdjurens minst fyrahundraåriga vistelse i området. På vallarna växer fortfarande sk kulturgynnade växter som mjölkört, smörblommor och hallon. Även direkt planterade växter kan finnas kvar, som rabarber och ?